Abstract
Att befolkningen i Norge blir äldre och därmed också lever längre, är en positiv samhällsutveckling. Men när detta resulterar i fler pensionärer och färre arbetstagare, är det också färre som kan bidra till välfärden. Det krävs därmed att det finns en balans mellan hur många det är som kan bidra till intäkterna och hur många det är som tar del av förmånerna. Med andra ord betyder detta att fler måste arbeta längre (Tkachenko et al. 2019, 6). Samtidigt innebär ändringar i samhället, såsom digitalisering, ny teknologi och snabba omställningar, att det är nödvändigt att vi uppdaterar vår kompetens oftare. Dessa ändringar kräver att vi måste lära oss större mängder och under hela vårt yrkesverksamma liv (Tkachenko et al. 2019, 6). Detta innebär att det ställer högre krav på att även äldre deltar på efter- och vidareutbildningar och på så sätt håller sig både uppdaterade och säkrar att de förblir attraktiva arbetstagare. Det kan därmed tänkas att också arbetslivet i större grad måste lägga tillrätta för att äldre ska kunna delta på efter- och vidareutbildningar. Forskning (Hauge och Solli 2019, 16) visar dock att äldre i mindre utsträckning deltar på efter- och vidareutbildning än sina yngre kollegor. Den visar också att äldre involveras mindre när det kommer till att lära sig ny teknologi och vid utvecklingen av nya arbetsprocesser. Det är därmed närliggande att fundera över vad det är som måste till för att äldre skall önska att delta. Syftet med denna uppsats är således att ta reda på vad som motiverar seniorer till att delta på efter- och vidareutbildningar och problemställningen är därför följande: ”Motivation till livslångt lärande – vad främjar seniorer att delta på efter- och vidareutbildningar?” För att besvara problemställningen har fyra underordnade frågor utarbetats: Vilken motivation har äldre till att delta på efter- och vidareutbildningar? Hur tar äldre beslutet om att delta på efter- och vidareutbildningar? Upplever de äldre att de får samma erbjudanden om deltagande på efter- och vidareutbildningar som sina yngre kollegor? Och upplever de äldre att det läggs tillrätta för att de ska kunna delta på efter- och vidareutbildningar på sina arbetsplatser? För att kunna besvara problemställningen har det genomförts intervjuer med sju informanter, samtliga i åldrarna mellan femtiosex och sextiotvå år. Seniorerna arbetar inom skolverksamheten eller som seniorrådgivare i stora statliga verksamheter. Fynden tyder på att äldre drivs av en inre motivation till att delta på efter- och vidareutbildningar. Personlig utveckling och en önskan om självrealisering är viktiga faktorer. Seniorerna önskar att känna en trygghet i att de kan bemästra sina arbetsuppgifter och vill också bli sedda och involverade av arbetsgivaren. Fynd visar även att informanterna blivit mer selektiva i sina val om efter- och vidareutbildning och detta tyder på ett mer rationellt beslutsfattande. En annan intressant upptäckt är att inflytande från föräldrar också kan påverka äldre arbetstagare till att delta på efter- och vidareutbildning, något som kan uppfattas som ett emotionellt begränsat beslut. Seniorerna uppger även att de upplever att de får de samma möjligheterna till deltagande som sina yngre kollegor och beskriver också att de uppskattar kompetensöverföringen med sina yngre arbetskollegor. Huruvida det läggs tillrätta för deltagande på efter- och vidareutbildning beror i stor grad på vilken arbetsplats informanterna har. Ekonomiska begränsningar anges som främsta skäl till att det inte är möjligt att tillrättalägga mer för deltagande på efter- och vidareutbildning. För att avsluta uppsatsen, har det utarbetats åtta råd till både arbetsgivare och arbetstagare, baserat på de fynd som har gjorts. Råden är en operationalisering av fynden.