Abstract
Problemområde/ problemställningar
I denna uppsats är det olikheter i kommunikativa färdigheter som ska belysas. Jag har vid flera tillfällen lagt märke till hur olikheter i barns kommunikativa färdigheter kan få betydning på också andra områder så som till exempel fackliga prestationer i skolan. Med intersubjektivitet som grund för kommunikation är det främst två teorier som ligger till grund för besvarelsen. Dessa presenteras av Bråten och Habermas. För att få en utvidgad förståelse av hur dessa teoretiska olikheter kan få betydning på barns reella kommunikativa färdigheter har modellmakt fått en plats i denna uppsats. Mina problemställningar är därmed följande:
Motsatta perspektiv på kommunikation och intersubjektivitet.
En sammanlikning mellan bidrag hos Jürgen Habermas och Stein Bråten.
Teoriers påverkningskraft på omsorgspersoner
Källor och metoder
Utgångspunkten är barns kommunikativa utveckling och hur olikheter i denna kan få konsekvenser på flera områden i barnas senare liv. Jag har använt mig av flera teoretiker för att få en bredde i min besvarelse. Som sagt är huvudområdena kommunikation och barns utveckling. En framstående teoretiker på området kommunikation är Habermas. Vidare såg jag efter en kommunikationsteoretiker som tog för sig kommunikativ utveckling hos barn, valet här föll på Stein Bråten. För att få en större bredd och mer djup i uppsatsen har jag också valt ut två teoretiker som dessa stödjer sig till. För att komplementera Bråten har jag valt Daniel Stern, och för att få tillpassat Habermas teori till det jag studerat har jag valt Piaget.
Denna uppsats består av en komparativ textanalys. Jag har i mina reflektioner tagit utgångspunkt i andras texter istället för egen inhämtad empiri. Genom att analysera utvalda texter försöker jag visa hur dessa kan kasta ljus över mina problemställningar, samt vidareutveckla tankar och idéer som framkommer av analysen. Den forskningsmetod som ligger till grund för mitt studium är därmed en hermeneutisk metod. I min besvarelse ser jag för mig flera ”helheter”. På den ena sidan har jag det som jag önskar att studera, nämligen kommunikation, samtidigt önskar jag att förstå kommunikation genom att studera olika teorier runt det, olika ”delar”. Förståelsen av helheten kan stoppa där. För att vidare förstå de delar jag valt ut är det också nödvändigt att se närmare på författaren bakom verken. Här tar jag till exempel hänsyn till det faktum att Habermas teori inte är utvecklad med den hensikten att förklara kommunikativ utveckling hos barn. Vidare diskuterar jag också huruvida en teori som inte längre tillhör de som innehar modellmonopol kan vara relevant i denna uppsats. Här lägger jag vikt på författarna och den betydning de fått upp genom det förra århundradet.
Resultat/ huvudkonklutioner
I denna uppsats visar jag att förståelsen av barns kommunikativa färdigheter har förändrats upp genom åren. Nutidens förståelse representeras av ett syn på spädbarnet som en aktiv individ med interesse för den sociala världen. Dåtida teorier betraktar det lilla spädbarnet som till stora delar reflexstyrt och egocentrisk. En annan stor skillnad jag såg mellan mina två huvudteorier är sättet småbarnstiden framställs på. Här har jag valt att använda mig av två metaforer för att tydligare få fram skillnaden. I Habermas och Piagets framställning ses barnets utveckling på som en stege. Varenda steg i utvecklingen leder barnet närmare toppen, vilket representeras av den mogna vuxna. Barnet måste klättra uppför alla stegen för att komma till toppen, men kan helt fint stå kvar på toppen utan stöd från de tidiga stegen. När det gäller Bråten och Sterns syn på barnets utveckling ät en trappa en mer passande metafor. De första stegen barnet klättrar uppför i sin utveckling lägger grunden för den vidare utvecklingen. I en trappa är det också omöjligt att stå kvar på toppen utan grunden. Det är just detta som skiljer Piagets stadiemodell från Sterns domänmodell.
Med intersubjektivitet som grund för kommunikation kom den största olikheten i teorierna fram. I Bråten och Sterns framställning menar man att spädbarnet föds med en tidig förmåga till intersubjektivitet som vidareutvecklas under det första levnadsåret. I Habermas och Piagets framställning av barnets kommunikativa förmågor hävdas det att barnet innehar en intersubjektiv förmåga först i 7-års ålder. Denna olikhet i synen på när barn blir i stånd till att delta i fullvärdig kommunikation kan genom teoriers påverkande kraft få betydning för hur barns kommunikativa kompetsens utvecklas. Om det är på detta sätt, kan man fråga sig om denna generation som växer upp med Bråten och Sterns syn på barnet, utvecklar en mer kompetent kommunikationsfärdighet än tidigare generationer.