Abstract
Kyrkans eget rättssystem kallas kanonisk rätt, efter grekiskans κανών, ’regel, måttstock’. Kyrkliga domstolar hade under medeltiden jurisdiktion över en rad rättsområden genom sitt separata domstolssystem, som var hierarkiskt uppbyggt med påven i spetsen. Varje biskop var domare inom sitt stift, men kunde delegera värvet till underställda. De kyrkliga domstolarna applicerade den kanoniska rätten, som man hade tillgång till genom böcker. Ett mycket stort antal kyrkliga rättsböcker, både lagsamlingar och syntetiserande verk, fanns i Sverige under medeltiden. Mängden sådana böcker i svenska medeltida bibliotek överträffades enbart av de liturgiska böckerna.
Kyrkans rättskipning fungerade alltså parallellt med den världsliga. Kyrkan gjorde anspråk på att kunna döma i vissa typer av rättsfall, något som det världsliga samhället ofta sökte motstå. Förutom rörande sin interna disciplin och administration, krävde kyrkan från högmedeltiden att få döma också inom områden såsom äktenskap, sexuell moral, ekonomiska transaktioner, eder, fastor och tiondebetalning.