Poliser utan gränser - Samarbetet mellan kriminalpolisen i Oslo och Stockholm 1929-1939

Abstract

Den här masteruppsatsen undersöker samarbetet mellan kriminalpolisen i Oslo och Stockholm under tidsperioden 1929-1939. Undersökningen är upplagd som en tvåfallsstudie, där fall ett handlar om den regelbundna brevkontakt som ägde rum mellan de två polismyndigheterna. Fall två tar sig av de tre nordiska polischefkonferenserna som arrangerades under 1930-talet. Samarbetet i fall ett handlade om ett delande av personuppgifter, där det under decenniets första del företrädesvis handlar om kommunister. Under periodens andra hälft minskade andelen kommunister till förmån för misstänkta spioner och andra opolitiska brott. Fall två visar att polischeferna var mer intresserade av att strömlinjeforma de nordiska ländernas lagar, implementera ny teknologi och diskutera utbildningsfrågor. Även om resultaten från de här två fallen ser ut att vara motstridiga visar det sig att den information som delades i fall ett ofta var ytlig, och poliserna ser inte ut att ha utfört sin uppgift med särskilt mycket iver. Fall två står i bjärt kontrast till fall ett, eftersom polischeferna visade ett mycket större engagemang för de ämnen som behandlades under de nordiska polischefkonferenserna. Jag ser att de här resultaten orsakas av att de två ländernas militära underrättelsetjänst hade en stor grad av inblandning i den dagliga korrespondensen, eftersom det var de som hade det överordnade ansvaret för den personövervakningen som utfördes av polisen. Under de nordiska polischefkonferenserna var polisbefälen å andra sidan fria att planera och prioritera som de själva ansåg som passande.

This thesis explores the cooperation between the Oslo and Stockholm criminal investigation departments (CID) between 1929 - 1939 in a cross-case study. The first case is the regular contact between the two CID-departments. It shows that the cooperation centered about sharing information about persons, mostly communists and various suspected spies. The second case studies the Nordic conference of senior staff of police and shows a major focus on technological development, juridical streamlining and questions about training. Even though these cases at first sight seem to deviate from each other, I find a common denominator. The information shared in the first case was shallow and the police officers weren't particularly interested in doing any deeper inquiries about the persons involved. The conferences as contrasts to this, as the participants showed much more interest in the conferences topics. I find that this comes from the fact that the military directed the information-sharing, while the police had free reins during the conferences. These results come from different threat assessment between the police and the military. Where the police in the first case had to follow the military lead, they were in the second case free to prioritize as they saw fit.