Abstract
På sjukhus möts människor av en orsak; det är en samlingspunkt för de som är sårade,sårbara och de som kan hjälpa.
Finns det plats för mänsklig existentiell sårbarhet inom organiserad verksamhet som utgör sjukhus? Lider moralisk rationalitetsform risk att döljas av ekonomisk rationalitetsform inom tidsperioden av Sykehusreformen i Norge?
Denna studie är en metaetisk deskriptiv studie av olika nivåer i ett universialistiskt välfärdsperspektiv.
Studien visar till fenomenen; språk, dialog, handling och tid i hälsopolitik, hälsoorganisation och norsk sjukskötersketjänstgenom 1997-2007; i ett försök att finna obalans i rationalitetsformer.