Abstract
Denna uppsats tar utgångspunkt i den fastlåsta situation som Europeiska regelverk skapar för flyktingar i Grekland, och baseras på ett fältarbete från huvudstaden Aten. Dublin II-förordningen fastsätter att man endast kan söka asyl i ett av EUs medlemsländer, och detta ska enligt bestämmelsen vara det första land man anländer till som flykting i Europa. På grund av sin geografiska placering blir Grekland uppsamlingsplats för många tusentals migranter som rest från sitt hemland via Turkiet. Möjligheten för flyktingar att få asyl i landet är minimal, samtidigt som de inte tillåts korsa gränser på lagligt sätt för att söka asyl i ett andra EU-land. Förhållandena för flyktingar i Grekland kan beskrivas som inhumana, och bryter mot de Europeiska konventionerna om flyktingars, barns och mänskliga rättigheter. De får inte den hälsomässiga vård de ofta behöver, och de erbjuds ingen ekonomisk hjälp, vilket tvingar många att sova utomhus och leta i soptunnor efter mat. Många undviker därför att söka asyl i Grekland, och lever som papperslösa i landet under långa perioder. Uppsatsen fokuserar på unga afghanska flyktingars subjektiva upplevelser av denna situation, och ser på mentala överlevnadsstrategier för att klara av vardagen och inte ge upp.