Sammendrag
Mellan furstesuveränitet och maktfördelning En analys av förslagen till 1814 års konstitution
Kielfreden är en viktig händelse i den norska inrikespolitiska händelsutvecklingen våren 1814. Stormakternas spel med det danska riket och en svensk politisk vilja att försöka återskapa en del av sin förlorade stormaktshegemoni i Skandinavien bildar så att säga en yttre ram inom vilket 17 mai grunnloven skapas. Det danska enväldet blev också utsatt för politiska påtryckningar från den växande liberala traditionen. Maktfördelning och rättsstaten blev viktiga instrument för att påverka den politiska utvecklingen. Till detta skall också lägga en nationell tradition starkt influerad av den i Norge så dominerande ämbetsmannakåren.
Då den norska grunnloven antas den 17 mai i Eidsvoll är det slutet på en kort men intensiv politisk diskussion. Det konstitutionella arbetet hade börjat vid det så kallade notabelmötet på Eidsvoll i mitten av februari 1814. Där hade ledamöterna tillsammans med prins Christian Frederik enats om att Norge skulle skapa sig en egen konstitution. En folkvald församling - Riksforsamlingen - fick uppgiften att skapa den nya konstitutionen. Till sin hjälp hade de ett antal konstitutionsförslag som insänts av flera förslagsställare. Intill dags dato har inte någon tolkning gjorts av dessa förslag, och kunskapen om desssa förslag är därför begränsad. Vi vet inte hur konstitutionsförslagen förhåller sig till varandra och till grunnloven. Vi vet inte heller hur förslagsställarna ställer sig till den liberala traditionen som utmanade furstesuveräniteten. Analysen av konstitutionsförslagen har därför en explorativ inriktning.
Analysen av de 27 konstitutionsförslagen gör med hjälp av ett antal ideatyper vilka används för att klassificera förslagen. Dessa idealtyper bildar sedan ett klassifikationsschema som sedan används som ett verktyg för att nyansera innehållet i de undersökta konstitutionsförslagen.